Vi är politiker med yrken, inte yrkespolitiker.
Tionde namn på Medborgerlig Samlings riksdagslista är chauffören Karl Haargaard, tillika ledamot i MEDs partistyrelse, som presenterar sig med följande text:
”Uppväxt i Biskopsgården och jobbat heltid sedan jag var sjutton. Kanske inte den bakgrunden man förväntar sig i detta sammanhang, eller hur? Men faktum är att i MED, som räknar erfarenhet ute i väljarnas verklighet före vilka man var kompis med i ungdomsförbundet går det alldeles utmärkt. Precis som de flesta medlemmar jag träffar var det frågor om yttrandefrihet och demokrati som fick mig att engagera mig i MED. Och att DÖ var droppen som fick bägaren att rinna över behöver jag väl knappast ens nämna?
Det Sverige jag växte upp i var en helt annan värld än dagens, på gott och ont. På den tiden kunde man försörja två personer på en lön. Det gör man i och för sig fortfarande, skillnaden är bara att idag har man aldrig träffat den andra personen. Transfereringssystemen byggdes upp i en tid då Sverige skördade de ekonomiska frukterna av att ha hållit sig undan andra världskrigets härjningar och har passerat sitt bäst föredatum för flera decennier sedan. Vuxna människor kan och ska själva så långt det är möjligt ta ansvar för sina liv. Inte hållas under armarna med de strävsammas skattepengar.
Dagen efter att jag fått mitt körkort började jag köra leveranser av färg och tapeter med den gamla 245:a färgbutiken jag då jobbade i hade. Jag har i princip inte släppt ratten sen dess. Och det är i dagarna 38 år sedan. Jag har kört överfulla stadsbussar, tömt brevlådor, levererat paket och svurit över eftersatt snöröjning när jag nattetid korsat vårt land med bil och släp. Jag har sett vad som fungerar, och vad som inte gör det i vår trafikmiljö.
Sedan jag som enskild gräsrot åkte på min första partistämma hösten 2016 och uppfyllde mitt löfte till mig själv att inte bara sitta tyst under debatterna har jag kommit att engagera mig allt mer i att vara en del av partiets utveckling. Det är en fröjd att få arbeta med så många engagerade och kloka människor. Att jag hamnat före flera vars kompetens och driv jag har den största respekt för på riksdagslistan fyller mig med ödmjukhet och eftertanke.
Liberalkonservatismen ser jag som att man plockat det bästa från två världar. Liberalismens respekt för att vuxna människor så långt det är möjligt kan och skall styra över sina egna liv. Samt konservatismens insikt att all förändring inte nödvändigtvis är till det bättre. Den förhärskande politiken idag går tyvärr i motsatt riktning. Staten tar sig rätten ta beslut som borde fattas hemma runt köksbordet. Och förändringar har blivit ett självändamål som genomförs utan minsta konsekvensanalys.
Med min bakgrund är det nog inte så svårt att gissa vad jag ser som min naturliga plats om jag hamnar i riksdagen, trafikutskottet. Det är där de politiker jag genom åren ibland svurit över huserar. Det skulle inte skada att tillföra lite praktisk erfarenhet av vilka konsekvenser politiska beslut får för dem som lever och arbetar ute i verkligheten.
Några tankar i ämnet:
- Alla trafikslag har sin plats att fylla. Att väga ekonomiska, tids- och miljöaspekter mot varandra är dock något som måste göras.
- Hela Sverige ska kunna leva. Då krävs också att det finns adekvat infrastruktur på plats för ändamålet.
- Att successivt minska den svenska fordonsflottans miljöpåverkan är nödvändigt, men det måste ske i ett rimligt tempo och uppfattas som konsekvent och genomtänkt av de berörda.
- För den svenska åkerinäringens del ser jag det som absolut nödvändigt att vi skapar en konkurrensneutral marknad som inte missgynnar de inhemska aktörerna, så som tyvärr är fallet idag. Att se till att stävja de systematiska överträdelserna av reglerna för cabotage är till exempel akut.”
